Bloggpaus.

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 16, 2010 in Blogg | 0 comments

På grund av att jag flyttar (rent fysiskt) tar jag ett litet uppehåll från bloggandet. Men hav förtröstan, jag återkommer i slutet av denna vecka.

Är sossebloggarna nöjda med 34 procent?

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 14, 2010 in Blogg, Politik | 6 comments

Ingen blir skrämd av en nöjd tiger.

Idag har ännu en opinionsmätning presenterats. Den senaste tidens trender går igen – de rödgröna har en betryggande ledning. Dessutom fortsätter Moderaterna att kannibalisera på sina allianskompisar och är snart lika stora som Socialdemokraterna. En annan trend är hur socialdemokratiska bloggare jublar över resultatet. Jag vet inte om de är glada på riktigt, eller om de illa dolt försöker att dölja sossarnas katastrofsiffror. För inte kan det väl vara så att de sätter makten framför allt – och att det då inte spelar någon roll vilket parti man röstar på (så länge det är rödgrönt)?

Den tydliga blockpolitik vi ser har endast gynnat ett parti – Moderaterna. De har snart ätit upp sina allianskompisar. Och hur konstigt är det? Om dessa fyra partier är identiska, varför inte rösta på det största? Bland de rödgröna är det endast Miljöpartiet som noterar framgångar. Sossarna ser ut att hamna på lägre siffror än i katastrofvalet 2006.

Tyvärr tror jag inte att sossarna hinner rannsaka sig själva innan valet. Och om de rödgröna vinner kommer valutvärderingarna att tala om “framgång” – oavsett hur uselt (S) valresultat blir.

Det (nya) tvåpartisystemet i Sverige gynnar tyvärr Sverigedemokraterna. De är det enda partiet (med rimliga chanser att ta sig in i riksdagen) som står fria från blockpolitiken.

De s-märkta bloggare som är nöjda med Sifo-mätningen är bland andra: Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg, Kulturbloggen och Roger Jönsson. Claes Krantz är dock inne på rätt spår.

Malmö – en del av tredje riket?

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 13, 2010 in Bara på skoj, Blogg, Video | 1 comment

Efter debatten om Ilmar Reepalus uttalanden om judars situation i Malmö får här malmösossarnas ordförande, Christine Axelsson, slutordet.

I framtiden kan det vara värt att fundera på ordföljden…

Fredrik Malm är en fegis.

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 12, 2010 in Blogg, Politik | 4 comments

En fegis.

Jag kommer ihåg dagen då den så kallade “dataintrångsskandalen” briserade. Den ene sossen, viktigare än den andre, sprang runt som en yr höna. Nu anades det morgonluft! I en valrörelse där det mesta gått Socialdemokraterna emot sågs detta som något som skulle kunna vända opinionen – nu skulle väljarna minsann få se hur oärliga alliansen var. Intrånget förstorades upp till gigantiska proportioner. Demokratin är hotad! Demokratin är hotad! Likt sagornas Peter uppfanns en imaginär varg, girigare och hungrigare än den värste bov världen skådat.

Alla toppar inom Folkpartiet svor sig genast fria från ansvar. De hade minsann inte någon kännedom om att Per Jodenius, LUF:s pressekreterare, likt en orm smugit sig in i Socialdemokraternas interna nätverk. Den ene folkpartisten gav en förklaring mer osannolik än den andra. Det var han! Det var han, flämtade de fram med brustna röster samtidigt som de med feta fingrar pekade ut Jodenius.

En av dem som svor sig fri från ansvar var Fredrik Malm, dåvarande förbundsordförande för de unga batongliberalerna (numera riksdagsledamot). Nu, fyra år senare, har han dock fastnat ordentligt med fingrarna i syltburken. Fyra av varandra oberoende personer pekar ut Fredrik Malm som högst involverad i dataintrånget. Med en enkel sannolikhetskalkyl kan nog dessas påståenden anses väldigt trovärdiga. En pressekreterare är nämligen ordförandens närmsta medarbetare. De jobbar i symbios och pressekreteraren ser sin ordförandes ord som lag. Oftast är de dessutom väldigt goda vänner.

Nåväl, Per Jodenius dömdes, tillsammans med SSU-ombudsmannen Niklas Sörman och Ex-pressens politiske reporter Niklas Svensson, senare till dagsböter. Fredrik Malm gömde sig dock som en skugga i en mörk skog och väntade ut mediastormen.

Personligen tycker jag att “dataintrångsskandalen” blåstes till något mycket större än vad det var. När de yra hönsen sprang runt på Sveavägen 68 fick jag en olustig känsla. Jag kände på mig att detta förmodligen skulle få Socialdemokraterna att framstå som desperata. Det stora (stygga) partiet offrade innehållet i politiken för att sätta sina tänder i ett 24-årigt offer. På valvinsternas altare kan nämligen människor offras. Makten är viktigare än individen.

Ännu värre tycker jag dock att Fredrik Malms ynklighet är. Han har nu bevisat att han är en fegis som inte kan ta ansvar för sina egna handlingar.  För att skydda sig själv kastade han sin närmsta medarbetare (och vän) åt vargarna. Under tiden som den blödtörstiga journalistkåren slet medarbetaren i stycken satt han likt en skraj hare ihopkrupen längst inne i en håla under jord. Skämmes ta mig fan!

Läs mer om detta på Aftonbladet (jag lägger dessutom märke till att ingen av de stora liberala tidningarna nämner något om detta – de ägnar sig istället åt sedvanligt bashing av Vänsterpartiet).

Lars Vilks – konstnär?

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 11, 2010 in Blogg, Media, Politik | 4 comments

Här ser Ni en teckning av mig. Ett konstverk. Det är döpt till "Lars Vilks är ett kukhuvud".

De senaste dagarna har Sverige hamnat i världsmedias ljus. Alla stora tevekanaler runt om i världen rapporterar om mordkomplotten mot den svenska konstnären Lars Vilks. Med bas i Pennsburg, Pennsylvania har en dam, kallad Jihad-Jane, planerat sitt onda uppsåt. Att slakta Lars Vilks.

Dramatiken i historien är nästan för bra för att vara sann. Stygg muslim planerar mord på snäll västerlänning. Den stygga muslimen är (ursprungligen) själv västerlänning. Dock inte så snäll.

Det faktum att Jihad-Jane är urtypen på en komisk bifigur i en Hollywoodrulle och att Lars Vilks framställs som det fria ordets David – alltid beredd att slåss mot österlandets anskrämliga Goliat – hade kunnat vara manus till nästa års bästa b-rulle. Krydda det hela med marknadsföringen kring filmen, Lars Vilks poserandes med en yxa – beredd att försvara dig och dina barn mot Mohameds utsända helveteshundar – och succén är given.

Att Jihad-Jane och (alla) religiösa extremister är ett hot mot det fria ordet är nog ganska självklart. Yttrandefriheten är vår viktigaste frihet och är värd att försvara med precis allt vi har. I detta skall Lars Vilks säkerhet kunna garanteras. Han skall dessutom ges möjligheter att fortsätta med sin dynga.

Dock måste vi som innevånare i ett land med yttrandefrihet ställa oss frågandes även till clowner som Lars Vilks. Vilket var hans uppsåt med Mohamedteckningarna? Uppnår hans teckning det som kallas “verkshöjd” (som gör att det skyddas av upphovsrätten)? Vad har han att tillföra debatten? Kan alla som kluddar ner något anskrämligt fult (och med uppsåtet att såra) på ett papper kalla sig konstnärer?

Jag tänker inte grotta in mig allt för mycket i att besvara dessa frågor, det har andra redan gjort på ett föredömligt sätt. Jag vill bara kort avsluta med några tänkvärda ord av Winston Churchill:

“Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal.”

I Aftonbladet visar Faraj Abu-Iseifan och Andreas Malm att även Lars Vilks är naken. DN:s ledarsida skriver klokt och Lars Linder slår huvudet på spiken. Bland bloggarna syns bland andra: Kulturbloggen, Svensson och Röda Berget.

Om politiken var husdjur…

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 10, 2010 in Blogg, Politik, Video | 1 comment

Här ovanför har jag två videoklipp. Båda klippen innehåller en kanin och en katt. I båda klippen får katten symbolisera väljarna. I det första (översta) klippet symboliserar kaninen regeringen och dess syn på väljarna (katten). I det andra klippet symboliserar kaninen istället socialdemokratin.

Frågan är: Vilken Sverige vill du leva i?

Göran Hägglund räckte ut tungan.

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 9, 2010 in Blogg, Politik | 1 comment

Riksdagsledamoten Monica Green berättar på sin blogg att Göran Hägglund räckte ut tungan åt henne i riksdagen.

Monica är upprörd. Personligen är detta precis vad jag länge efterfrågat: Lite mer brittisk stämning i kammaren!

Jag gillar när politiker blir lite pubertala och låter kroppsspråket tala. De är väl egentligen lite som var man? Och varför skall politiker alltid ha en högre moral än alla andra? Och varför verkar det inte finnas något som helst utrymme för humor i politiken?

Jag ser fram emot att höra Hägglunds bortförklaringar. Typ att han bara fuktade sina läppar, eller att ett lingon fastnat nedanför näsan. Men, egentligen är det väl bara bra att Göran Hägglund räcker ut tungan? Då kan vi ju alla se hur blå den har blivit av alla lögner

Till detta inlägg bifogar jag Lars Ohlys klassiska långfinger. Riktigt roligt!

RUT: En kort sammanfattning.

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 9, 2010 in Blogg, Politik | 4 comments

Ulf Lindberg på Almega har det lite svårt med matematiken.

Det är intressant att debatten om RUT-avdraget blivit så intensiv och långlivad. Känslorna bland många debattörer har varit heta och argumenten har kastats runt som en het potatis över ett minfält.

Nu har dock väldigt många intressanta argument utkristalliserats. Lögner, halvsanningar och naiva antaganden har synliggjorts.

Branshorganisationen Almega har haft ett inte helt ärligt uppsåt. De planterade och vidhöll uppgiften att RUT-avdraget skapat 11 000 nya arbetstillfällen. Utan tillstymmelse till kritisk granskning köpte Ekot uppgiften och svalde den med hull och hår. TCO:s tidigare chefsekonom, Roland Spånt, har granskat alla siffror och konstaterar att det knappast rör sig om mer än 900 heltidstjänster. Sveriges skattebetalare har i så fall betalat ofattbara 800 000 kronor per nytt jobb!

Trots att RUT-avdraget i stort sett endast utnyttjas av höginkomsttagare har regeringen valt att göra RUT-avdraget till en valfråga. Fredrik Reinfeldt har i sin iver att försvara överklassavdraget jämfört med diskussionen om att rädda SAAB. Han har bland annat sagt: “Finns det någon inkomstprofil bland dem som köper Saab-bilar? Den frågan har aldrig ställts“.

Det är ytterst märkligt att vi skattesubventionerar en framväxande låglönemarknad. Reinfeldts jämförelse med SAAB haltar dessutom mer än en ledbruten gammal gubbe. Vill han att vi skall satsa på teknikutveckling, eller vill han att Sverige skall vara en städnation? Än mer patetiskt framstår Maud Olofssons förslag om att utöka RUT till att omfatta bland annat rastning av hundar och barnpassning.

Det är dags att vi kort sammanfattar fakta rörande RUT-avdraget. Max 900 heltidstjänster har skapats. Dessa har kostat skattebetalarna 800 000 kronor per jobb. RUT-avdraget utnyttjas nästan uteslutande av människor med mycket höga inkomster. Almega ljuger värre än en häst travar. Journalister är lata.

Det verkar som om RUT-avdraget kan bli Fredrik Reinfeldts svar på vad Sarah Palin var för John Mc Cain. Det verkade fräscht och populärt i början. Men sedan visade det sig så korkat att ett val gick förlorat.

Några andra bloggar om detta: Anne-Louise Kroon, Johan Sjölander, Alf Svensson och Annarkia,

Köttgrotta? Någon?

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 8, 2010 in Bara på skoj, Blogg | 1 comment

Äntligen! Ett recept för en svältfödd man som mig.

Tidningen Vi presenterade redan 1966 något som mänskligheten fortfarande suktar efter.

Göran Hägglund – vilken man!

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 8, 2010 in Blogg, Politik | 9 comments

De senaste veckorna har en infekterad debatt pågått. Den handlade till en början om Ilmar Reepalus mindre lämpliga uttalanden om judars situation i Malmö.

Vad Reepalu egentligen har sagt vet jag inte. Sydsvenska Dagbladet och således den samlade gammelmedian hävdar en sak – Reepalu hävdar en annan. I en sådan situation kan Ilmar Reepalu inte vinna. Det spelar inte längre någon roll vad han har eller inte har sagt. Han har förlorat. Epitetet “antisemit” har smetat fast sitt smutsiga klister på honom.

Att Ilmar Reepalu inte har varit insatt i den svåra situation Malmös judar upplever står dock klart. Det i sig är ytterst anmärkningsvärt. Och att skylla hatbrott mot judar på Israels behandling av palestinier är (om det är sant) ett absolut skäl att byta ut honom som kommunstyrelseordförande. Men, vad har han egentligen sagt? Jag har ingen aning. Ilmar Reepalu får inte komma till tals. Likt en krigstribunal har gammelmedia redan dömt honom. Han är nu uppställd mot en söndervittrande stenvägg för arkebusering. Men i detta föräras han inte några sista ord.

Självklart har högern inte varit sen att dra nytta av den uppkomna situationen i Malmö. Indignerat spyr de ut den ena klatschiga one-linern efter den andra. Värst av alla har (som vanligt) Göran Hägglund betett sig. I sin iver att vinna tillbaka kristdemokratiska väljare som flytt till Sverigedemokraterna plockar han fram det muslimska spöket. Ilmars beteenden och uttalanden är enligt Hägglund problematiska. Ilmar Reepalu vill inte stöta sig med vänsterextremister och muslimer. Muslimer. Hjälp! Muslimer! Boom-boom!

I gårdagens Agenda blev Mona Sahlin (som av någon outgrundlig anledning väljer att föra Ilmar Reepalus talan) rättmätigt förbannad på Hägglund och hans insinuationer. Göran Hägglunds reaktion var oförstående. Han, som inte tycker att homosexuella skall få gifta sig, är minsann toleransen personifierad. Han tycker minsann att alla människor är jämlika (men likt grisen är självklart vissa mer jämlika än andra).

Mona Sahlin kommer nog även framledes få finna sig i att högern föraktfullt kallar henne “Måna Muslim”.

Ex-pressen skriver om bråket här. Bland andra Johan Westerholm, Martin Moberg, Björn Andersson och Röda Berget bloggar om detta.

Islands rungande nej.

Posted by Ingiberg Olafsson on Mar 7, 2010 in Blogg, Politik | 3 comments

Statsminister Jóhanna Sigurðardóttir (S) är hårt pressad.

Nu är folkomröstningen om det så kallade Icesave-avtalet på Island avslutad. De senaste siffrorna säger att 93,2 procent röstat nej och endast 1,8 procent sade ja.

I oktober 2008 kollapsade den isländska internetbanken Icesave. Storbritannien och Nederländerna bestämde sig då för att kompensera de 340 000 egna medborgare som drabbats. Efter detta valde de att skicka en faktura på 3,9 miljarder euro till de isländska skattebetalarna.

Trots den enorma hemmaopinionen valde islands nyvalda statsminister, socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir, att driva igenom lagen. Den isländska konstitutionen säger dock att presidenten (Ólafur Ragnar Grímsson) skall godkänna alla lagar. Icesave-avtalet blev det blott andra lagförslaget som en isländsk president inte godkänt. När presidenten inte godkänner en lag går frågan direkt till folkomröstning. Förra gången det hände handlade det om en massmedielag som inte hade något stöd hos befolkningen. Den dåvarande regeringen valde dock att dra tillbaka lagen då presidenten inte godkände den (det skedde 2004, med samme president).

Socialdemokraterna (Samfylkinginn) har historiskt sett spelat en väldigt perifer roll på Island. Den inhemska politiken har totalt dominerats av det liberal-konservativa partiet Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). Jóhanna Sigurðardóttirs brist på politisk finess innebär med största sannolikhet att Socialdemokraternas tid i regeringsställning blir ytterst begränsad.

Att island befolkning är förbannad råder det ingen som helst tvekan om. När tusentals islänningar demonsterar syns det tydligt på en ö med endast 320 000 innevånare.

Den svenska regeringen var från början villiga att ge Island lån utan att villkora dem gentemot Icesave. De blev dock, lagom inför Sveriges ordförandeskap i EU, uppläxade av Gordon Brown och intog efter detta en betydligt hårdare inställning. Sverige har efter detta varit pådrivande för att lånen till Island blockeras tills islänningarna accepterar Storbritanniens och Nederländernas villkor.

Storbritanniens och Nederländernas behandling av den lilla ö-nationen har nästan påmint om mobbing. De har bland annat sagt att de kommer att blockera Islands ansökan om medlemskap i EU tills dess att Island accepterat deras återbetalningsvillkor. Storbritannien har till och med hotat att föra upp Island på FN:s terrorislista.

När den finansiella bubblan sprack på Island drabbades befolkningen enormt hårt. Islänningarna hade av sina banker blivit garanterade att lån i euro var tryggt och säkert. Bubblan sprack, bankerna gick i konkurs, värdet på den isländska kronan störtdök och islänningarna hade inte längre råd att betala lånen på sina bostäder.

Att den isländska staten har ett ansvar råder det dock inget som helst tvivel om. Island har precis som de flesta andra länder en bankgaranti. Den isländska regeringen understödde dessutom den enorma finansiella bubbla som sedermera sprack. Icesave, som var en del av Islands största (privatägda) bank Landsbanki, riktade sig uteslutande mot utländska kunder. En handfull extremt rika islänningar (handlar inte om mer än ungefär fem personer) lyckades med regeringens goda minna försätta en hel nation i konkurs.

Det är svårt att veta hur många islänningar som röstade nej för att de inte vill ta något som helst ansvar för Icesave och hur många som röstade nej för att de tycker att avtalsvillkoren är orättvisa. Klart är ändå att islänningarna idag vaknar upp med den tidigare Icesave-lagen (från i somras) – med ansvar för insättningsgarantin i Landsbanki om 20 887 euro och en ränta på 5,55 procent.

Avslutningsvis citerar jag den folkpartistiske riksdagsledamoten Carl B Hamilton:
“Att Island alltjämt befinner sig i konflikt med Storbritannien och Nederländerna är ett misslyckande även för de nordiska regeringarna, inklusive den svenska. Storbritannien och Nederländerna bör inte bara skämmas för sin mobbning av Island, utan de bör omgående förmås att förhandla fram ett för Islands folk acceptabelt avtal. Island ska både vara välkommet i EU, och känna sig välkommet.”

Gammelmedia om detta: Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. De enda som levererar en analys värd namnet är dock Islandsbloggen.